runningalone

Ja då var man hemma i Dalarna igen, rätt sjuk. Känns som jag vart över allt senaste veckan.
Det började ju med att jag och Marcus åkte till Stockholm för att jag skulle till London, efter London var jag hos Marcus i 2 dagar och sen så är man hemma igen, väldigt mycket resande, men det är ju kul.

London var underbart, precis som förra gången jag var där. Jag och Linda gick väldigt bra ihop tycker jag, kändes som vi inte ens behövde prata med varandra för att veta vad den andre ville, men så brukar det ju vara i skolan å.
Vi siktade in oss på lite svårare saker som att åka buss i stället för tunnelbana. Tunnelbanan i London är i och för sig rätt olik Stockholms, det är mycket fler linjer, men mindre tåg och det går mycket långsammare. Med bussarna får man dessutom se mycket mer än med tunnelbanan, och man slipper alla dessa labyrinter.

Jag fundera på om det inte går fortare och är kortare att gå på Oxford street än att ta tunnelbanan en station. För man går ju så mycker nere i dessa gånger som ser ut som rått gångar. Det är svårt att förstå att de har byggt ett så konstigt system med tunnelbanestationerna där, och det är i princip omöjligt att vara rullstolsbunden och åka tunnelbanan, lite diskriminering. Det var kanske en av tio stationer som var handikappanpassade, och alla affärer med alla dessa trappor. Om jag skulle vara handikappad så att jag inte skulle kunna gå normat skulle jag inte bostätta mig i London utan mycket hellre i Stockholm.

Med tanke på handikappad, så var det rätt kul när jag åkte tåget hem idag, jag åkte som vanligt i djurvagn... :) känns lite dumt att säga så, farmor tex skrattade när jag sa att jag brukade boka djurvagn i stället för vanlig, men det är mycket skönare. Mycket mindre folk och oftast inga skrikande barn. Och så är det så många söta djur.
Den här gången var det 2 djur med. En kanin och en hund. Det intressanta var när ägarna till de bägge djuren började prata med varandra. Det var inte det lättaste, för kaninägarna var ett gammalt par över 70 år bägge två, som jag tror kom från Malung, och hundägaren var en dam från USA, som dessutom verkade ha svårt att se eller nåt liknande för hon hade med sig en ledarhund.
Det var en ganska rolig diskussion, ni kan tänka er ett gammalt par från skogen som ska försöka prata engelska med en dam/tant som inte alls kan svenska, och dessutom verkade ha svårt att se. Ändå är jag rätt imponerad att den gamla gubben kunde göra sig rätt förstodd på sin engelska, men jag fick veta att han hade varit pilot och antagligen rest endel så han hade väl tränat upp engelskan. Det var värre med hans fru, till slut verkade hon ge upp och pratade bara med sin man på svenska.
Jag är rätt imponerad av den amerikanska damen som åkte tåg helt själv med hunden. Hon berättade för de andra om en olycka med hunden i en hiss, som var rätt otäck och påpekade att hon inte skulle klara sig utan hunden, så det är kanske hunden man ska vara imponerad av.

En till konstig sak när man reser är känslan man får när man kommer hem. Man har nyss vart på en helt främmande plats och plötslig är man hemma igen, det känns alltid så konstigt. Det spelar ingen roll om man åker från London till Stockholm eller från Stockholm till Gustafs, det blir samma sak. Det är som det är svårt för huvudet att fatta och ställa in sig på var man är. Jag funderar på varför det blir så.

En utförligare rapport om London kommer senare när mitt usb minne vill funka...